Yttrande över förslag till ändringar om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport

Fronter på flera lastbilar

Direktivet om kombinerad transport (92/106EEG) är det enda rättsliga instrumentet på unionsnivå som ger incitament till övergång från godstransport på väg till transportslag med lägre utsläpp. Även inom den svenska transportpolitiken har förbättrade möjligheter till överflyttning från väg till andra trafikslag varit ett återkommande tema.

Hela remissyttrandet

Remissvar
Publicerad:  29 januari 2018

Trafikanalys har dock konstaterat att potentialen till överflyttning är begränsad då enbart 8 procent av den transporterade godsmängden transporteras längre än 300 km, vilket brukar anses vara det minsta avståndet för att överflyttning till järnväg ska bli aktuellt.

Det är också viktigt att ha i åtanke att internaliseringsgraden för vägtransporter är högre än för övriga trafikslag. Kraven på medlemsstaterna gällande statistikinsamling är stora i direktivet. I nuläget har Trafikanalys ingen statistik över hur många tonkilometer som transporteras med kombinerade transporter som direktivet kräver. Det är förenat med betydande kostnader att utveckla och validera modeller för att ta fram dessa uppgifter. De anpassningar av befintliga undersökningar som skulle krävas skulle dessutom öka uppgiftslämnarbördan. Är kraven på statistikinhämtning förenliga med proportionalitetsprincipen?

Direktivet innehåller en ny definition av kombitransport som innebär en utvidgning till att även inbegripa nationella transporter, och en tydligare avståndsbegränsning gällande vägsträckan (150 km eller 20 procent av totala avståndet). Givet att kombitransporter är något eftersträvansvärt är det rimligt att utöka möjligheten att ge stöd, vilket blir följden av den förändrade definitionen. I artikel 9 a åläggs medlemsstaterna att inrätta ett nätverk av behöriga myndigheter för att främja samarbetet genom utbyte av relevant information och bästa praxis. Förslaget innebär merkostnader för medlemsstaterna. Skrivningarna om obligatoriska åtgärder från medlemsstaternas sida (artikel 6 punkt 4) framstår som potentiellt tveksamma ur ett subsidiaritetsperspektiv.